40.000 barn i Sverige har ingen kontakt med sin pappa. 150.000 träffar honom en gång i månaden eller mindre (SCB). Den allmänna uppfattningen är att dessa pappor smitit fran sitt ansvar. I själva verket har de flesta av dem kämpat för att få vara kvar i sina barns liv, men blivit bortstötta av mamman. Med samhällets hjälp har hon trakasserat dem och marginaliserat dem tills de i förtvivlan gett upp.

Det är skamligt att Sverige som anses vara världens mest jämställda land inte förmår att behandla mammor och pappor lika. Istället har många socialtjänster och domstolar kvar den gamla synen på mamman som den allsmäktigt beskyddande. Enligt föräldrabalken ska barnet bo hos den förälder som bäst kan tillgodose dess behov av även den andra föräldern. Men på ett märkligt sätt lyckas myndigheterna glömma detta.

De borde vara mer vaksamma mot umgängesabotage. Och umgängessabotage borde vara straffbart, det ar en psykisk misshandel mot pappan och framför allt mot barnet som inte får träffa sin pappa. Många pappor nekas umgänge med barnet "på grund av konflikten mellan föräldrarna". Barnet behöver lugn och ro, menar domstolen. Men den glömmer att konflikten inte funnits om mamman låtit pappan träffa barnet. 

Det råder en allmän missuppfattning att vårdnadstvister är en kamp där två föräldrar försöker dra barnet från varandra. Det är fel. I de allra flesta fall är det bara en som drar; mamman. Pappan gör allt han kan för att bara hålla kvar barnet och få behålla halva ansvaret.

Det handlar inte om att ta ifrån mamman barnet, utan bara om att få vara lika mycket förälder som hon.

KONTAKT:

08- 720 01 20

arne@pappaombudsmannen.se